Dramaqueen

11 juli, 2011

I fredags kl.06.45 väckte Wilda mig och Julina med höga skrik och flämtande andning och vägran att vara nära kattungarna. Jag misstänkte genast mjölkstockning och fick Wilda att ligga ner hos ungarna och låta dem dia mot hennes vilja. Ringde veterinär och fick komma in med henne och ungarna 9.40.

Wilda skakade, flämtade, pep och ville inte alls vara med, men låg nu stilla med ungarna i buren. När vi släppte henne lös i rummet gick hon dock inte till ungarna trots att de pep efter henne. Eller rättare sagt hon hoppade ner till dem och sen bort igen, pipandes och darrandes.

Veterinären fick mjölk ur spenarna men konstaterade att de tre ungarna bara använder 2 spenare och att Wilda var oerhört öm på spenarna. Veterinären sprayade lugnande, naturligt hormon och vi lyfte ungarna till Wilda på golvet. Wilda låg kvar när jag kommenderade henne och efter ett tag kunde hon varva ner så pass att hon även lät ungarna dia. Hon var fortfarande väldigt stressad, men betydligt lugnare än innan.

Jag tog ut ungarna ur rummet och veterinären skulle ta blodprov. Jag erbjöd mig att hålla Wilda, men de ansåg sig nog fixa det själva. Det slutade med en vild kisse och antal spruckna blodkärl och endast ett fyllt rör, alltså kunde de bara ta infektionsprover som senare visade sig vara helt normala.

Summa summarum så visade blodproven att det inte var någon farlig infektion som skulle kunna skada bebisarna. Veterinären tror inte på mjölkstockning, men det gör jag själv. Jag tror att det inte ännu blivit regelrätt mjölkstockning, men att det var på godväg och om hon inte hade låtit ungarna dia, hade hon blivit jätte sjuk under helgen. Nu fick vi åka hem med lugnande, naturliga hormoner som sprutas ut elektroniskt i rummet dygnet runt.

Vi kom in 9.40. Åkte hem 11.40 och 12.15 skulle jag åka hemifrån för att åka till färjan och dop i Finland. Hade inget packat än när jag åkte iväg tillveterinär, så Nicke fick packa med instruktioner via telefon. Kan säga att jag faktiskt inte trodde jag skulle komma iväg, men till slut gjorde vi då det. Pappa bodde hos oss som hund- och kattvakt, utrustad med extra hormoner att spruta om bebisarna inte skulle få dia.

Nu är vi hemma igen. Wilda är lugn och fortsätter vistas i rummet med hormondoften, som för övrigt är samma hormon som katterna utsöndrar när de stryker ansikte mot varandra. Ungarna diar, helgen gick bra och jag kan andas ut.

Puh, vilken dramaqueen! Nå, slutet gott allting, allting gott!

Kram
matte Miina

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *